Intervju - Lucifer Valentine

Måndag 12 november av Magnus Blomdahl

Originaltext

För ett år sedan släppte Lucifer Valentine ifrån sig Slaughtered Vomit Dolls (SVD), det var i samma veva som han startade upp produktionsbolaget Kingdom of Hell, ingick en pakt med Satan samt introducerade undergroundscenen för den nya genren Vomit Gore. Om man nu mot all förmodan inte tycker att ovanstående fakta räcker skulle man kunna addera ett incestuöst förhållande med blind syster, en tagline (till SVD) som lovar: What you are about to see are Satan's proudest moments och en förkärlek för Kurt Cobain, skräck och porr.

SVD handlar om den prostituerade bulimiska Angela Aberdeen och hennes mardrömslika, hallucinogena, förfall som människa; bokstavligt talat en nedstigning till Helvetet. Vad vi som åskådare får ta del av är extremt, både grafiskt och psykiskt. Hur uppkommer egentligen idén till en film som SVD?

– För det första så är jag emetofil, vilket innebär att jag blir sexuellt upphetsad av att se människor spy, samt att spy själv. Sedan så älskar jag extrem underground film, gore, surrealism och psykedelika. För det andra så hade jag en flickvän, Ameara Lavey, som fick bo hos mig under förutsättningen att jag fick filma henne när som helst och hur som helst under tiden vi levde tillsammans. Den tredje utlösande faktorn var Kurt Cobain och hans självmord. Jag stod utanför hans hus runt år 2003 och tänkte på hur tragiskt han gått bort då det ringer på min mobil, det är Ameara som undrar när jag kommer tillbaka till Vancouver. Allt detta kulminerar i att jag skapar Ameara’s karaktär: Angela Aberdeen (Cobain’s hemstad), filmar SVD samt introducerar den nya genren Vomit Gore.

När man ser SVD så slås man av hur otroligt nyskapande och originell den faktiskt är, trots alla vämjeligheter så lyckas den vara både känslomässig och upprörande. Angela Aberdeens ord: I don’t know what’s left of me, but you can fuck it if you want, hänger kvar lång tid efter det att filmen tagit slut.

– När vi spelade in SVD så visste vi att den skulle bli speciell, det ligger i filmens story, men ändå så undrade vi flera gånger om vi inte gått för långt. Men det är viktigt att tillägga att vi aldrig hade för avsikt att provocera enbart för provokationens skull. De ämnen som SVD tar upp samt Vomit Gore är helt enkelt en så stor del av mitt liv, av min sexualitet, att jag som filmskapare just då inte hade kunnat göra en annan typ av film; mina intressen, mitt inre jag, är Vomit och Gore.

Hmm, man undrar ju vad en man vars ”inre jag” är fyllt av spyor och vars själ är donerad till Satan tycker om barntillåtna banaliteter som Hostel, Saw och Morden vid Wolf Creek.

– Jag känner mig på det stora hela likgiltig inför dagens mainstream skräck. Jag tycker inte illa om den men den upprör mig inte. Jag föredrar istället filmer av regissörer som Harmony Korine, Todd Solondz, Larry Clark, Gus van Sant, David Lynch. Eller brasiliansk scat, ocensurerade Max Hardcore rullar och incestporr (helst med tvillingar). Dagens mainstream skräck och jag spelar alltså inte på samma våglängd …

Den nya tidens undergroundscen exploderade egentligen redan år 2001 med Fred Vogel’s ökända August Underground, en nihilistisk sadism vars mål är att verka som en äkta snuff-film. Andra samtida extremiteter är bl a. Nacho Cerda (Aftermath) och Karim Hussain (Subconscious Cruelty). Alla strävar de efter att ge skräcken ett nytt ansikte.

– Jag känner verkligen att vi tillsammans är en viktig del av skräckfilmens utveckling, vi ser och tänker skräck på ett helt nytt sätt. Historia skapas just nu! En stor del av denna kreativitet beror självklart på den nya digitala tekniken; det gör mig så glad att veta att jag helt ensam, eller med ett ytterst litet team, kan göra de filmer jag vill utan att någon utomstående lägger sig i och förstör den artistiska friheten.

Vad har du fått för respons på SVD? Jag fann den rätt rörande och sorglig men jag föreställer mig att många blir provocerade av den.

– De som tycker om SVD är väldigt öppensinnade, de är inte rädda för förändringar eller nya idéer och gillar sådant som är skruvat/vridet, som inte omedelbart går att kategorisera eller förklara; det som faller utanför ramen. De som inte tycker om SVD är de som motsäger sig allt som går utöver det konventionella, de blir upprörda när de ställs inför ett material som de inte förstår sig på. Mitt jobb som konstnär går delvis ut på att ”beröra” dessa människor, så att de projicerar sitt självhat på mig. De som upprörs mest är de som tror sig veta hur skräckfilm, eller vilken film som helst för den delen, ska se ut. Av denna grupp får man höra saker som: du kommer att brinna i helvetet för all evighet, hoppas du tar livet av dig, etc. Men jag älskar sådana kommentarer; arga klichéer som egentligen bara visar att dessa människor egentligen är intresserade av mitt arbete, de vet bara inte hur de ska uttrycka sig.

Ett år efter det att SVD haft premiär kommer nu äntligen uppföljaren, del två av vad som slutligen kommer att bli en trilogi, ReGOREgitated Sacrifice. Teasern, som nu ligger uppe på MySpace, lovar en hel del och avslutas med konstaterandet: This is what we think of human beings.

– Jag kan säga såhär: ReGOREgitated Sacrifice är extremt brutal; vad gäller ultravåld och surrealism så har vi överträffat oss själva. Annars så tar den vid där SVD slutade och fortsätter med att Angela Aberdeen strålar samman med Satan. RS utvecklar också Angela och Kurt Cobain’s synkroniserade självmord. Jag har just slutfört efterbearbetningen av filmen och kommer att släppa den i slutet av sommaren.

Text återställd från Vujers arkivkopia. Ursprungliga kommentarsfunktioner ingår inte i den här arbetskopian.

Till artikelarkivet