Vujers recension
Ett finstämt drama om en familj som möter ond bråd död och yrkesmördare. Låter det som din genomsnittliga amerikanska underhållningsfilm? Om man till detta nämner att huvudrollen spelas av en medelålders, brittisk aktris så förstår ni att det inte är vad man vanligtvis kan förvänta sig från det stora filmlandet i väster.Så är det också ett independentbolag, i5 Films, som har producerat The Deep End, den underbart oförutsägbara filmen med Tilda Swinton (Orlando) i huvudrollen. Swinton spelar Margaret, en kvinna vars trygga medelklassliv sakta men säkert håller på att falla samman. Framförallt så har hennes unge tonårsson skaffat sig en äldre och inte allt för trevlig man till älskare. Filmen börjar med att hon besöker denna man för att försöka få honom att hålla sig utanför sonens, och hennes liv. Tidigt nästa dag upptäcker hon samma mans lik nedanför båthuset på deras trädgård. Med fruktan för sin sons inblandning tar hon saken i egna händer. Hon sänker kroppen långt ut i den sjö som de bor vid för att dölja brottet. Med denna handling startar dock en ond spiral av lögner och misstänksamhet. Mannen rapporteras saknad och polisen genomsöker trakten. Dessutom dyker det upp en mystisk utpressare som kräver Margaret på pengar för att inte offentliggöra händelser som skulle kunna knyta sonen till mordet.
Det finns mycket som är bra med The Deep End. Vad man först slås av är filmens tekniska perfektionism. Ljus och ljud samspelar perfekt och kläders färger och det avbildades förhållande till varandra får t.ex. ett symbolvärde, sällan sett sedan Hitchcocks dagar. Allt är dock sparsmakat och elegant för att framhäva den lugna villamiljön som filmen utspelar sig i och filmakarna tycks ha förstått hur spännande denna yta blir när man kontrasterar den med den dramatiska handlingen. Visserligen är temat sönderfallande normalitet inom medelklassen inte något nytt. Blue Velvet och American Beauty är väl de största milstolparna inom denna genre men The Deep End tillför något nytt och detta nya stavas Tilda Swinton och hennes Margaret.
Swintons gestaltning av Margaret är inget annat än strålande. Där manuset är sparsmakat på stora ord visar Swinton med diskreta blickar och gester, utan att för ett ögonblick förlora trovärdigheten, hur hennes karaktär allt mer tappar fotfästet. Dessutom så är rollen i sig väldigt intressant. Det är sällan man får följa en kvinnlig huvudkaraktär med så många nyanser i en film som inte är baserar sig på kärleksbekymmer alá Jane Austen.
The Deep End har flera intressanta frågeställningar t.ex. hur långt man är beredd att gå för att skydda sin familj och vad som kan kallas för rationella handlingar i dessa sammanhang? Margaret är beredd att gå väldigt långt men priset blir ett smärtsamt uppvaknande. För vad är det hon egentligen vill skydda? Är det inte en tillvaro så inriktad på sina barn att hon glömt bort sig själv? Det är detta uppvaknande som gör filmen så intressant i slutändan. Som åskådare vet man till slut inte vad som är det rätta att göra. För vad ska Margaret gå tillbaka till? Ett liv där hon, som den duktiga mor hon är, tar hand om sina barn utan att ha ett eget liv samtidigt som hennes man gör karriär utomlands som militär. Så förvandlas alltså detta, i grunden intressanta och välgjorda kriminaldrama, till en film om jämställdhet. För hur hade det sett ut om Margaret hetat Michael. Antagligen hade han tagit till med nödvändig mängd våld för att avvärja bovarna och sedan ha kysst sin tacksamma fru på kinden och gått till jobbet. Nöjd och belåten med rollen som familjens försörjande överhuvud.