Vujers recension
Ordet är ”fuck” och det uttalas med häpnad av mig, medan karaktärerna i Rob Zombies uppföljare till House of 1000 Corpses säger det med extrem skitighet – uppemot 560 gånger enligt filmfreaks-källor. Rob Zombie har hittills gjort två filmer, enbart två (!), och han har med viss överdrivenhet kommit nästan lika långt som Tarantino gjorde med sin andra film. Jag har inte sett föregångaren, och för en resumé tillsammans med väldigt mycket intressant trivia rekommenderas Jörgs recension av den filmen, men Zombies hillbilly-slasher-road movie är minst sagt fullkomlig i sina ambitioner. Den börjar med samma intensitet som en actionscen regisserad av Sam Peckinpah (antagligen en idol i Zombies ögon) och fortsätter i andan av gamla 70-tals-psychoskräckisar där de sympatiska huvudkaraktärerna beger sig alltför långt ut på vischan. Här finns dock inga snälla protagonister.
Vi får följa familjen Firefly – Otis och Baby, med patriarkclownen Captain Spaulding i spetsen – när de tvingas fly undan den hämndlystna sheriffen Wydell, brodern till den sheriff familjen blåste bort hjärnan på i första filmen. På väg till bundsförvanten och horhusföreståndaren Charlie Altamont kidnappar de en musikerfamilj som får ångra att de ens vaknade den morgonen. Sheriff Wydell svär dock på sin döda bror att han längre inte ska följa lagen, utan ger sig fan på att brutalt avrätta varenda familjemedlem i det demoniska Firefly-hushållet när han väl får tag på dem.
Förebilderna åt The devil’s rejects känns flerfaldiga, men Zombie blinkar enbart en smula åt Tobe Hooper och Wes Craven och rör sig istället vidare åt helt andra riktningar. Enklast vore att säga att den gör för hillbilly-slashern vad Dawn of the Dead härom året gjorde för zombiefilmen. Den mixar ett väldigt upphetsat bildspråk med sansade och väl avvägda slow motion-sekvenser, där den pålagda countryrocken – specifikt The Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd – skapar välbehövd distans till det ofta intensiva våldet. Resultatet blir – för den våldsavtrubbade cineasten – pur lycka. Zombies film är oförsiktig, smutsig, politiskt inkorrekt, vild och elak från början till slut och låtsas inte stå för något annat än att skapa obehag hos åskådaren. Det lyckas den med. Sid Haig, Bill Moseley och Sheri Moon är lysande diaboliska och William Forsythe får spela ut sin bittra uppsyn till fullo, vilket i sig är en triumf. Scenen där hans sheriff munhugger med en filmkritiker (!) om Elvis och Groucho Marx är kanske årets hittills främsta comic relief. Men främst är The devil’s rejects en jävligt snygg film - från början till slut!

