Vujers recension
Som född och uppvuxen på åttiotalet borde jag ha full koll på Transformers. Jag kan dock inte minnas mer än en röd, liten Ferraribil som jag hade i min ägo som barn. Den blev aldrig någon favorit. Visst, lite käck var den - hej och hå, så blev den en robot. Jag såg den där bilen för ett par år sedan när vi höll på att röja upp bland gammalt bråte. Trasig, eländig och bortglömd låg den där i en skrotlåta full med gamla leksaker. Många intryck vi har som barn har en förmåga att bli magiska och upphöjda - ett resultat av en längtan till en ansvarslös och sorglös tillvaro? - vad vet jag. Jag kan därför ha förståelse för att alla, med ett rosaskimrande minne av dessa robotar, verkligen har längtat efter Transformers. Jag är då inte en av dem. Mina förväntningar var helt nollställda. Snarare var det så att jag drog mig in i det längsta innan jag såg Transformers remaken eller filmatiseringen (eller vad det nu blir).
Sam Witwicky är en klassisk outsider som kämpar för att bli sedd och accepterad bland sina klasskamrater. Särskilt sedd vill han bli av Mikaela Banes, den coolaste och snyggate tjejen av alla. Det går dock inte något vidare, när han på vanligt Hollywood-manér stammar, snubblar och är sådär allmänt tafatt. När pappan ska köpa honom hans första bil hoppas han på en riktig brudmagnet. Den småsnåla gubben går istället och köper en halvrisig, gul gammal sportbil - inte riktigt vad Sam tänkt sig. Sam drar dock med gott mod iväg på sin första raggarrunda och med mycket tur lyckas han få med sig Megan i bilen. Bilen börjar dock rätt snart leva sitt eget liv, då den är Bumblebee i egen hög person. Vad faan? Vad är Bumblebee? Fråga mig inte hur allt hänger ihop, men det är namnet på en av alla Autobots. Autobots och Decepticons har farit runt och förvandlat sig till det ena och det andra och krigat sen tidernas begynnelse. Nu har så Autobots kommit till jorden för att skydda mänskligheten från Decepticons som lever djävul i bland annat Mellan östern. Hela handlingen drivs av jakten på nån kub (kubriks, kanske?) som om den kommer i Decepticons händer, innebär slutet för hela universum.
Medan jag ser på Transformers så tänker jag att; shit - jag missade verkligen något som barn. Jag vet inte vad jag gjorde, såg väl på SVT och Björnes magasin istället. Eller den där gubben som låg och åma sig i sängen med alla sina dockor. Jag såg i och för sig på de där sköldpaddorna med knivar och nunchakus och den där He-man - hur töntiga som helst. Om man nu ska äta en massa svampar och fantisera ihop något bisarrt, varför då inte bilar som förvandlar sig till robotar? Alla barn älskar det - två önskningar i en. Eller så är det helt enkelt så att Michael Bay och company verkligen har lyckats kokat ihop storyn samt alla hundra ingredienser till en riktigt smakfull soppa. För så är det alltid, ska det göras filmer med superbudget som Transformers - ca $150 miljoner - har man inte råd att göra smala draman som endast gravida kvinnor i klimakteriet uppskattar. Istället smaskas det på med, i princip, allt. Alla ska kunna hitta något i filmen som passar, one size fits all. Det brukar sällan bli bra - allt för ofta blir det bara spretigt och lamt.
Transfomers blir lyckad främst tack vare en till grunden lekfull och kärleksfull tolkning av historien. Jag vet inte vad alternativet hade varit, men Bay med manusförfattare har förstått att inte ta storyn på allt för stort allvar. Det hjälper också att det är ett väldigt driv i handlingen. Trots sina 144 minuter är det sällan den vacklar av i sidohistorier eller stannar upp för kisspaus. Full fart framåt och storskalig action - bokstavligt talat - gör Transformers till en sevärd actionrulle.
Transformers var sommarens stora actionfilm - eller blockbuster som det snart heter även på svenska - och vid sidan om The Island Michael Bays bästa film som regissör. (Vilket i och för sig inte säger alltför mycket.) Om du bara ska se en actionfylld film om pratande bilar i år; se Transfomers!
